Röd

Fantastisk.

Liebe ist für alle da

Wunderbar

Ångest

Ångest.
Den har varit i mig i flera dagar nu.
Trodde den skulle vara borta vid det
här laget, men nej.
Den är kvar.
Ångest för utseendet, vikten, maten,
you name it.
Samma känslor som för 5 år sen
då jag hade den värsta perioden.
Någon sa: man kan inte bli frisk från
ätstörningar
och jag tror att denna någon hade rätt.
Jag kan nog inte bli av med ätstörningarna iaf.

Det sjuka är (enligt utomstående kan tänkas)
är att jag på ett sätt längtar tillbaka.
Den falska tryggheten, kontrollen
är bättre än den känsla av att inte ha kontroll
som jag har just nu, som jag har jämt.
Mamma frågade mig: vill du se ut som du gjorde
när det var som värst?
Jag svarade: Nej
Fast jag nog egentligen vill det, om jag slapp ångesten
och istället hade kontrollen.

Placebo finns alltid, och lindrar.
Som de gjorde för alla dessa åren, då cirkusen började,
då självskadebeteendet började.
Brians röst sjunger rakt i mitt hjärta:

Don't let them have their way,
don't let them have their way
You're beautiful and so blasé
so please don't let them have their way
Don't fall back into the decay
There is no law we must obey
So please don't let them have their way
Don't give in to yesterday

Don't give in to yesterday, jag borde lyssna på det.
Men jag vill Brian, jag vill.

We can build a new tomorrow, today

Det låter hoppfullt, men kan vi, kan jag?

Det är frågan jag alltid kommer ställa mig själv.
Kommer jag kunna se framåt
och strunta i det förflutna?