Igår satt jag på msn och pratade med en gammal "kompis" som jag inte har pratat med på hur länge som helst. När jag satt vid min dator började jag bli hur orolig som helst, och livrädd för att hon skulle tycka att jag var för på, för larvig, för mesig, för... konstig.
Ja, det är så, jag har alltid, och kommer nog alltid, att vara rädd för att folk ska tycka jag är konstig. Om folk bara visste hur osäker jag egentligen är...
I plugget har jag en slags mask på, där är jag den sociala och pratglada personen som alltid har nära till skratt och gillar att diskutera. Men så fort jag kommer hem blir jag Hanna, 15 år igen. Då blir jag den osäkra, tysta Hanna som oroar sig för vad folk egentligen ska tycka om mig, som oroar sig för sin vikt, som vill, men ändå inte vill tillbaka 5 år i tiden. Allt är bara kaos, och jag beter mig så otroligt konstigt.
Alla sanningar jag fått reda på de senaste åren påverkar mig på ett sätt jag inte vill att de ska påverka mig på, men vad fan gör man åt det? Det finns inget att göra. Jag vill prata med honom, men hur ska jag göra det? Jag är feg, tänk om han försvinner? Han har alltid varit feg.
Och där kanske, kanske vi har det. Jag börjar bli som honom, och jag vill inte det. Kan det vara det som händer?
2 kommentarer:
roligt å hittat din blogg! / sandra andersson från molkom
Du är inte konstig heller..
Du är en mysig tjej.
Ja det var ett ögonblick jag kommer att ha med mig tills den dagen jag dör! Några sekunders koppling mellan förälder och barn :)
Skicka en kommentar